Är alla straff bra?

inför vårt möte den 9/6, då vi besöks av Peter Söderlund kan följande text vara intressant att läsa:

Det är alltid praktiskt men inte nödvändigtvis effektivt att måla upp och argumentera mot en fiende som inte finns, som vår socialminister Göran Hägglund i sin kritik mot en imaginär gemensam och enhetlig rödgrön världsbild, där människor saknar moraliskt ansvar (SvD 1/4 - 10). De rödgrönas rättsuppfattning är materialistisk och de vill avskaffa alla straff! Hägglund är däremot tydlig (bra!): han gillar straff, vilket straff som helst förefaller bättre än inget straff alls. Det antyds ingenstans att straff kan vara för hårda eller på ngt annat sätt skadliga. Det bästa med straffen är att när brottslingarna lämnar fängelset så har de sonat sitt brott och återupptas i samhället.
Denna naiva verklighetsuppfattning ligger helt i linje med hans uppfattning att den materialistiska historieuppfattning som Marx en gång lanserade i sig är av ondo och att analys av socioekonomiska faktorer som förklaring till brottsligt beteende utesluter allt moraliskt ansvar för enskilda individer.
- För det första bortser han från fakta ang återanpassning i samhället. Detta står ofta inte med öppna armar o välkomnar de sonande brottslingarna. Bortsett från organisationer som X-CONs och KRIS så misslyckas rehabiliteringen i över 80 % av fallen. För den som åter dras in i kriminalitet och drogberoende är det en svag tröst att Hägglund upprättar honom som moralisk person – och kommer att få en tredje eller fjärde chans i livet.
- För det andra så har den materialistiska historiesyn som här uppfattas som Marxistisk i allt väsentligt tagit över som det dominerande paradigmet, för all vetenskap, politik och kultur, med undantag för fundamentalister av mer eller mindre skadlig art. Och jag räknar då Hägglund till de sistnämnda… Vill man vara vetenskaplig utan att vara materialist får man söka sig till postmodernism och konstruktivistiska idéer, och då kan alla sorts religiösa föreställningar, såsom Hägglunds kristna metafysik få en ny förklaring.
- Det kristna arvet inom straffrätten är inget att vara stolt över, om man nu inte verkligen tycker att alla straff är bra mycket bättre än inga. Den svenska lagen har under sekler använt religiösa argument för att undertrycka oliktänkande, piska äktenskapsbrytare, ogifta mödrar och sexuellt avvikande, bestraffa utövare av magiska praktiker, framtvinga bekännelser med tortyrliknande metoder och utöva censur, kvinnoförtryck – för att inte tala om att den kristna kyrkan legitimerat förtryck och krigspolitik…
- Hårdare tag leder inte till färre brott. Men möjligen kan en mer effektiv användning av polisens resurser göra det, tex genom fokusering på platser där många brott begås. Och framför allt behövs en effektiv rehabilitering och smarta förebyggande åtgärder som undergräver ungas utanförskap och etableringen av kriminella förebilder i de segregerade förorterna. Bara för att var och en har ett moraliskt ansvar ska man inte vara blind för att det finns socioekonomiska realiteter, en bristande jämlikhet i samhället, som gör att de mest utsatta också kan tendera att begå fler brott.
- Man kan knappast argumentera för att straff alltid är bra, utan att också diskutera olika former av straff och deras effekter. Att stena homosexuella är ju inte så bra tex, men även vårt eget fängelsesystem har i stort sett misslyckats, och det hjälper inte att framhålla USA som ett föredöme, ett land där en hel procent av befolkningen, med klart snedvriden etnisk tillhörighet sitter inne.
- Den drive som gjordes för några år sedan för att höja moralen hos direktörer och andra glidare verkar ju inte haft några särskilt positiva effekter – Hägglund borde kanske inrikta sig på att begränsa girigheten och bestraffa ekonomisk brottslighet inom den konservativa överklassen, hellre än att föra en politik där social nedrustning drabbar redan marginaliserade grupper, bidrar till en ökad kriminalitet, hårdare samhällsklimat och allt dyrare kriminalvård.
Det finns knappast någon enhetlig röd-grön rättsuppfattning eller världsbild, förhoppningsvis delar heller inte hela borgerligheten uppfattningen att en kristen moral ska genomsyra kriminalvård och straffrätt. Men det är viktigt att vi inom Miljöpartiet försöker formulera riktlinjer för en effektiv, human och billig kriminalvård. Detta kan ske genom ett ökat stöd för X-CONs och kanske även KRIS, som denna organisation är en avknoppning från. Genom att ge fd kriminella och drogmissbrukare möjlighet att besöka skolor och ungdomsgårdar och berätta om vilket helvete som oftast blir resultatet av en kriminell livsstil kan ungdomar avskräckas från att välja den brottsliga banan
Detta måste kombineras med ökad satsning på ungdomsgårdar och möjlighet för unga i förorten att ägna sig åt konstruktiva och kulturella intressen. Likaså måste de som kommer ut från anstalter ges en chans att få kontakt med det lagliga samhället, främst genom att fd kriminella tjänar som exempel och att de ges möjlighet att leva hederligt, får hjälp med jobb och bostad och att umgås med folk som förstår dem, accepterar dem som de är utan att dalta.
Fängelserna måste öppnas mot samhället så att kulturutövare, föredragshållare, politiker och samhällsvägledare kommer in och de intagna får kontakter som hjälper dem att leva hederligt när de väl kommer ut.
Jag har varit medlem i föreningen Fängslande kultur några år o även suttit i dess styrelse, tillsammans med Peter Söderlund, gammal krisare o grundare av X-CONS, Stockholm – numera aktiv miljöpartist i Tyresö. Vi vill starta en grupp som arbetar för en grön kriminalvård och framför allt rehabilitering i samarbete med just fd kriminella och att detta förankras hos Miljöpartiets ledning. Detta är viktigt i sig och för att Miljöpartiet inte ska uppfattas som ett enfrågeparti, vilket det alltför ofta fortfarande gör. Vi måste visa att vi har en politisk bredd och att våra grundvärderingar kommer till uttryck inom alla politiska områden.
En bra utgångspunkt är att även om socioekonomiska och kulturella förutsättningar kan förklara mycket av brottsligheten och vilka som väljer en kriminell karriär så är detta inte något som gör individen fri från moraliskt ansvar

Hans Andersson
Doktor i ekonomisk historia
Internationell kontaktperson för MP, Stockholm
hanz@comhem.se
www.crimehistory.se